Okej, nu är jag less.
Less på engelska språket, att inte kunna göra mig förstådd.
Eller jo, det kan jag ju. Men det är jobbigt. Jag är inte så
självsäker när det gäller min engelska och blir lätt generad,
stakar på orden och ja.. Det blir jobbigt helt enkelt.

Sen att jag 9 av 10 gånger måste fråga ''Ursäkta, vad sa du?''
när någon försöker prata med mig. Det är inte kul.
Det har aldrig varit roligt. Men nu börjar det gå över styr.
Tror nog att det kan vara en stor del av varför jag väljer att
vara ensam istället för att umgås med någon här.

Jag vill komma hem till Sverige och leva ett normalt liv.
Vill kunna vara bland folk där jag har lätt att göra mig förstådd.
Vill att andra ska kunna förstå vad jag säger, även om det är
svordomar, fula ord eller något fint.

Att leva här i Edinburgh är ett äventyr. Ett äventyr som till
början var roligt och intressant men som har gått över
till att vara torterande, jobbigt och  slitsamt.
Det tär på en. I alla fall mig, som inte är van.

Jag vet att jag gjorde rätt beslut i juni förra året, då jag valde
att tacka ja till denna utbildning. Men jag vet också att jag kommer
att avbryta detta äventyr två år tidigare än planerat.

Varför tycker jag då att det var ett bra beslut?
Om jag hade tackat nej hade jag blivit sur på mig själv
som inte tog chansen. Nu har jag gjort det, och jag vet att detta
inte var något för mig. Men jag chansade i alla fall.
Jag vågade göra något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om.

Jag har gått miste om mycket hemma i Sverige. Men jag tror inte
jag hade gjort annorlunda val om jag stod inför beslutet idag.
Det var min tid, i september förra året, att göra detta. Av någon
anledning så var det just jag som skulle åka iväg, av allihopa.
Jag säger inte att jag tror på Gud, för det gör jag inte.
Men nånting tror jag på. Ödet kanske… Det var menat att jag
skulle åka ut på detta äventyr, och experimentera med mitt liv.
Vilket jag gjort nu, och det känns som om det räcker. Nu är jag
redo att åka hem igen.

När jag flyttar hem igen så har jag min lägenhet att åka hem till.
Där en underbar människa väntar på mig. Jag ser verkligen fram
emot att få dela lägenhet med honom, och kanske mitt liv?
Det återstår att se. Ett steg i taget. Och att dela lägenhet är ett
ganska stort steg, anser jag. Så jag måste få smälta det först.

Lägenheten ligger på ett mycket bra område. Rätt nära stan,
men ändå inte. Det är ett relativt lugnt område, med bra människor
och trevlig miljö. Vi kommer ha en bakgård med lagomt stor gräsplätt
som är våran. Sen har vi tillgång till en stoooor gräsplätt som
delas med alla. Våran utsikt är väl inte den bästa (Volvo), men det
går nog bra det med. Vi kommer ha möjlighet att grilla massor iaf.
Och det är ett stort plus, tycker jag.

Och bowlingen. Hoppas jag kommer kunna börja med den igen.
Bowlingsäsongen har slutat när jag väl kommit hem, men jag kommer
nog ta mig ner till hallen ändå ett par gånger under sommaren för
att känna på mina bollar (That’s what she said…) Det var ju ett bra
tag sedan nu. 152 dagar sen för att vara exakt. Jag längtar massor.
Abstinensen har aldrig varit så stor som den är nu. Men jag får
förtränga den så länge..

Nu har jag ont i huvudet. Det är varmt i mitt rum (trots att jag har
haft fönstret öppet sen i tisdags). Jag håller på att bli förkyld, gissar
jag. Hoppas jag orkar med något även om/när jag blir förkyld.
Får inte missa något på universitetet nu. Jag måste verkligen göra
allt och mer därtill för att inte gå under.

...på era frågor. Kom igen nu! Jag vet att ni bubblar av frågor.

Ställ dem till mig. Det är inte så svårt. Skriv dem som en kommentar till något av mina inlägg. Snälla?!

Ja!
En natt till utan sömn. Eller nja…
Jag har vilat i 3 timmar, och känns som om jag har sovit redan.

Jag har funderat lite. Har kommit på en lösning som jag tror är jobbig, men den bästa ändå. Genomför jag min nuvarande plan, så tror jag att jag kommer må bättre. Det kommer att kosta mycket. Men jag tror att det är värt det. “Problemet” med CSN kommer nog att lösas, eget boende här i Skottland kommer nog också att lösas. Jag tror på det här. Bara jag får det svar jag hoppas på, från CSN.

Då kommer jag att leva på moln när jag åker till Sverige. Jag ser verkligen fram emot allt detta nu. Verkar som om min lösning kommer ändra mycket. Mestadels till något bättre. Sen kommer det såklart vara lite småsaker som måste fixas. Men det är en bagatell. Jag har redan en lösning, om min plan skulle gå att genomföra, vad jag ska göra med småsakerna som måste fixas. Men det vore bra om jag slapp nödlösningen.

Jag sitter och lyssnar på Vaken i P3 & P4. Ovanligt va?
De pratar om status. Vad ger status egentligen?
Jag skickade in ett mail till dem där jag förklarade för dem vad jag tycker är status.

Status för mig, det är att må bra. Att trivas det man håller på med. Det betyder så mycket.
Och om man trivs med vad man nu än gör, så gör det att man blir en mer positiv person, enligt mig i alla fall.
Då blir även resten av livet lättare att leva.

Det är därför jag har kommit fram till just denna lösning som jag skrev om tidigare i detta inlägg.

Nu hoppas jag bara på att denna plan går att genomföra.

To read this blog post in english, click here

Här sitter jag, <10 min med buss från centrala Edinburgh, ensam i mitt studentrum.
Rummet är ganska enkelt och tråkigt inrett.

I ena hörnet av rummet finns en 90’s, lite lätt knarrande säng.
Bredvid står ett ganska så robust, ljust träfärgat nattduksbord, modell större.
Ett skrivbord i samma träslag som nattduksbordet finns i andra sidan rummet.
Det har måtten 160*60 och med 4 st tillhörande lådor.
Ovanför skrivbordet, på väggen, hänger det två hyllor fyllda med diverse saker.
Till höger om skrivbordet och hyllorna står en garderob. Också det i samma träslag som de övriga möblerna förutom sängen.

Det är det som finns i mitt rum, förutom mina egna saker som jag har fyllt upp golvutrymmet med. En stor rosa resväska och min älskade bowlingväska.

Jag sitter med min dator, lyssnar på lite random musik. Bredvid mig har jag ett skolarbete som jag har hållit på med ganska mycket denna helg. Jag har även bunkrat upp med lite kaffe som jag hällt upp i min helt oskyldigt snodda Starbuckskopp.

När jag var ute i det gemensamma köket som jag delar med fyra andra kvinnliga studenter och höll på att koka vatten så gick jag och släckte taklampan så det blev helt svart. Jag gick mot fönstren, tittade ut över ängarna och bara njöt.

Jag, Therese Baudin, en svensk 20årig tjej är här, just här. I ett kök som jag delar med andra studenter, i en stad jag knappt hört talas om, i ett land jag knappt vet någonting om. Jag hamnade här utav en ren slump egentligen. Detta är något jag verkligen inte planerat någonting inför.

Jag sökte till Napier University i Jerez, Spanien, i våras enbart för skoj skull. Fick hem papper i brevlådan från OUT Studies Abroad. Det fick jag eftersom att jag gick på John Bauergymnasiet och läste IT Media under min gymnasietid. John Bauergymnasiet Abroad har ett samarbete med Napier University som finns i Jerez, Spanien och Edinburgh, Skottland. Jag läste om en intressant kurs som undervisas på skolan i Spanien - Interactive Media Design. Det var lite utav en fortsättningskurs till gymnasiets IT mediautbildning. Och dessutom, hade man gått just IT media så fick man hoppa över första året utav fyra som denna kursen sträcker sig över. Jag, som fortfarande var intresserad av media, bestämde mig för att skicka in en ansökan. Jag hade inte riktigt några förväntningar över huvud taget. Jag klickade på ”send”, och sen var det inget mer med det.

Jag fortsatte att leva mitt svenssonliv som arbetssökande. Levde på socialbidrag och min mor. Jag hade praktik på Rusta vanliga tider, 8-17. Bodde i min egna etta på Östra Ersboda i Umeå. Första juni flyttade jag från Östra Ersboda till en annan, lite större etta på Mariehem. Bytte praktik från Rusta till minigolfbanan vid Hedlundadungen. Där trivdes jag otroligt bra. Jag hade extremt bra tider, nästan lite för slappt. Men det gjorde verkligen ingenting för mig. Där gjorde jag lite allt möjligt. Satt i kiosken, tog hand om kunderna, städade klubbhuset, toan och ja.. Lite blandade uppgifter helt enkelt. Mina arbetskamrater var bland de roligaste jag träffat. Otroligt trevliga och pratsamma. Dagarna gick otroligt snabbt.

Efter dagarnas arbetspass så åkte jag antingen hem till mig, mamma eller min dåvarande pojkvän. Just denna dag som jag tänker på så åkte jag till min pojkvän efter mitt kvällspass som slutade kl 22. När jag hade jobbat kvällspassen så sov jag från ca ett-två på natten till tio-elvatiden på morgonen. Jag blev väckt ganska exakt kl tio av någon som pratade engelska. Jag blev lite paff. Nyvaken som jag var, och inte alls förberedd på att varken lyssna eller prata engelska, så lät jag nog lite osäker i min ton när jag pratade. Samtalet pågick i säkert fem-tio minuter. När jag lade på så visste jag egentligen inte vad samtalet hade handlat om. Jag trodde att det hade något med Napier att göra, men var rätt så osäker. Det enda jag visste säkert, var att jag hade tackat ja till nånting. Men visste jag till vad? Nej…

Men det väckte några tankar. När jag kom till jobbet den dagen var det inte så mycket att göra. De andra som hade varit där på förmiddagen hade gjort det mesta. Så jag kunde gå iväg på en liten promenad. Jag passade på att ringa min syster Maria. Jag sa till henne att jag tror att jag hade kommit in på universitetet. Hon blev jätteglad. Men jag var varken glad eller ledsen. Jag var ju inte riktigt säker på att det var sant. Jag frågade henne om jag hade kommit in, skulle jag då ta chansen? Jag menar… Är det verkligen något jag är redo för? Att plugga, ja det vet jag att jag var redo för. Det hade jag velat göra sedan ett halvår tillbaka. Men att flytta utomlands, bort från alla… Var jag redo att ta det steget? Hon sade att jag förmodligen skulle ångra mig ganska mycket om jag inte tog denna chans. Denna chans kommer aldrig att komma tillbaka. Det är nu eller aldrig. Ja.. Det tåldes att fundera på iallafall. Men eftersom jag inte visste hur det egentligen låg till så lät jag tanken på detta vila. Jag vet att jag skulle få hem ett brev på posten med mer information, från killen jag pratade med i telefonen. Han frågade efter min adress, så därför kommer jag ihåg det.

Tiden gick, och det blev augusti. Ett brev dök upp i brevlådan, till mig. Det var skickat från ”UCAS”. Jag öppnade det, och läste. Där stod det bland annat följande:

Dear Miss Baudin

Congratulations. This letter confirms your place and any agreed changes at Napier University, Edinburgh for the Interactive Media Design, W281 course. The course starts in September 2008 with a point of entry 2. As you now have confirmed place you cannot apply to another university or college or use Clearing. The letter acts as final proof of your place for education authorities and banks so it is important that you keep it.

Okej, nu vet jag vad samtalet handlade om. Jag hade alltså gått med på att bli förflyttad från Napier University, Jerez, Spanien till Napier University, Edinburgh, Skottland. Nu dök det upp massa frågetecken i mitt huvud. I brevet stod det även hur jag skulle gå tillväga för att fortsätta. Det var papper som skulle skickas in, det var ditt som skulle göras, och datt som skulle fixas.

Efter att jag hade pratat med mamma och pappa om detta så bestämde jag mig för att göra detta. Jag skickade in de papper som skulle skickas in. Gick till CSN och pratade med dem angående studielån/bidrag. Gick med i ett community som UCAS står bakom, där studenter från hela UK-området samlas.

Nu var det rörigt i mitt huvud kan jag lova. Jag var förvirrad i två månaders tid. Glömde bort vissa papper, blev försenad med andra. Bara för att jag var sen med ett visst papper, så hade jag ingenstans att bo. Jag fick inte studentlägenhet eftersom jag var för sen med att skicka in ansökan.

Pengarna från CSN kom in på mitt konto i början av september. Cirka 4 timmar efter att pengarna kom in på mitt konto var alla biljetter för resan från Umeå – Edinburgh bokade och betalda. Jag hade köpt tågbiljett till Gävle för den 23e september. Sedan tågbiljett från Gävle till Arlanda den 25e september och flygbiljett från Arlanda till Edinburgh senare samma dag. Fortfarande utan att ha någonstans att bo.

Ca 10 dagar innan jag skulle flytta till Edinburgh så får jag ett meddelande på det community jag gått med i. Det är en tjej som ska gå samma kurs som mig, som redan bor här, och hon erbjöd mig sitt gästrum hon hade. Jag blev rätt lättad då. Där försvann den sista oroligheten. Nu var det bara att längta. Jag hade inte varit ett dugg nervös än så länge, och det kom aldrig heller. De enda som var nervösa var mina nära och kära. Jag var bara glad. Tiden gick otroligt snabbt, och helt plötsligt stod jag på flygplatsen i Edinburgh.
Stort, hemskt, buller och krångel.
Det var mina första intryck jag fick utav Edinburgh när jag kom hit, den 25e september 2008.
Men nu, 44 dagar efter min ankomst, så känns det inte alls likadant. Idag känns detta som mitt hem. Det känns inte som om jag är utomlands. Jag har skolan att gå till på dagarna, har mitt plugg att göra när jag kommer hem igen. Jag går på mataffären och köper mjölk och bröd. Kan namnen på gatorna här i närheten av där jag bor.

Det här är mitt liv. Det var menat att jag skulle hit. Varför skulle jag annars vara här? Jag visste innerst inne att boendet skulle lösa sig förr eller senare. Denna chansen fick jag av någon anledning.
Jag står med ena foten på fönsterbrädan (som är mycket lägre än normalt), har min högra armbåge mot benet och lutar mitt huvud mot handflatan. Tittar ut över det stora grönområde som är alldeles utanför lägenheten.

Livet som student är lite som jag förväntat mig, men ändå inte. Jag hade inte väntat mig att jag som 20åring skulle bo i Edinburgh. Hade inte alls förväntat mig att trivas med att studera. Men jag rent utav älskar det. Ångrar att jag inte tog chansen när jag gick på gymnasiet. Men jag har tagit den nu, och det är det bästa valet jag nånsin gjort tror jag. Är nästan säker på att det var bättre beslut än att börja bowla. Då kan ni tänka er hur kul jag tycker detta är.

De förväntningarna jag hade, som väl stämmer, är att det är mycket fester runt om i staden. Spelar ingen roll om det är helg eller inte. Det är nästan fler och vildare fester på veckodagarna än vad det är på helgen. Det märker man dagen efter på skolan. Man vet vilka som varit ute och festat, och vilka som inte gjort det. Vissa somnar på första föreläsningen, andra ser lite yra ut. Medan vissa inte alls dyker upp.

Jag är inte så mycket av den typen som är ute ofta. Jag bestämde mig innan jag flyttade hit att jag skulle bli en person som verkligen tar studierna på allvar och gör mitt bästa. Vilket jag tycker att jag har lyckats med relativt bra. Självklart kan det bli bättre, men det hade definitivt kunnat vara mycket värre.

Jag är stolt över att vara Therese Baudin idag. Jag verkligen tar tag i mitt eget liv nu. Känns som om jag börjar få ordning på livet igen. Det är roligt att studera. Roligt att lära mig nya saker, men även kunna använda tidigare kunskaper. Har träffat underbara vänner som jag alltid kommer ha kvar.

Idag är jag en mycket gladare person än vad jag var för 3 månader sedan. Jag kan sitta här i mitt eget rum, vara sprudlande glad helt utan anledning. Kan sitta på en föreläsning och bara le. Le för att jag älskar livet. Le för att… Ja, bara för att det är underbart.

Visst saknar jag en del av mitt liv jag hade där borta i Sverige. Men tack vare denna chans jag fått, och tagit vara på, kommer jag återvända tillbaka i Sverige i juni 2011 som en helt ny person. Helt klart en mycket gladare Therese. Ni kommer fortfarande känna igen mig, men ni kommer upptäcka att jag uppskattar livet mycket mer. Det är så det känns nu iallafall. Hoppas att jag känner detsamma då.

Det återstår att se!