Okej, nu är jag less.
Less på engelska språket, att inte kunna göra mig förstådd.
Eller jo, det kan jag ju. Men det är jobbigt. Jag är inte så
självsäker när det gäller min engelska och blir lätt generad,
stakar på orden och ja.. Det blir jobbigt helt enkelt.

Sen att jag 9 av 10 gånger måste fråga ''Ursäkta, vad sa du?''
när någon försöker prata med mig. Det är inte kul.
Det har aldrig varit roligt. Men nu börjar det gå över styr.
Tror nog att det kan vara en stor del av varför jag väljer att
vara ensam istället för att umgås med någon här.

Jag vill komma hem till Sverige och leva ett normalt liv.
Vill kunna vara bland folk där jag har lätt att göra mig förstådd.
Vill att andra ska kunna förstå vad jag säger, även om det är
svordomar, fula ord eller något fint.

Att leva här i Edinburgh är ett äventyr. Ett äventyr som till
början var roligt och intressant men som har gått över
till att vara torterande, jobbigt och  slitsamt.
Det tär på en. I alla fall mig, som inte är van.

Jag vet att jag gjorde rätt beslut i juni förra året, då jag valde
att tacka ja till denna utbildning. Men jag vet också att jag kommer
att avbryta detta äventyr två år tidigare än planerat.

Varför tycker jag då att det var ett bra beslut?
Om jag hade tackat nej hade jag blivit sur på mig själv
som inte tog chansen. Nu har jag gjort det, och jag vet att detta
inte var något för mig. Men jag chansade i alla fall.
Jag vågade göra något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om.

Jag har gått miste om mycket hemma i Sverige. Men jag tror inte
jag hade gjort annorlunda val om jag stod inför beslutet idag.
Det var min tid, i september förra året, att göra detta. Av någon
anledning så var det just jag som skulle åka iväg, av allihopa.
Jag säger inte att jag tror på Gud, för det gör jag inte.
Men nånting tror jag på. Ödet kanske… Det var menat att jag
skulle åka ut på detta äventyr, och experimentera med mitt liv.
Vilket jag gjort nu, och det känns som om det räcker. Nu är jag
redo att åka hem igen.

När jag flyttar hem igen så har jag min lägenhet att åka hem till.
Där en underbar människa väntar på mig. Jag ser verkligen fram
emot att få dela lägenhet med honom, och kanske mitt liv?
Det återstår att se. Ett steg i taget. Och att dela lägenhet är ett
ganska stort steg, anser jag. Så jag måste få smälta det först.

Lägenheten ligger på ett mycket bra område. Rätt nära stan,
men ändå inte. Det är ett relativt lugnt område, med bra människor
och trevlig miljö. Vi kommer ha en bakgård med lagomt stor gräsplätt
som är våran. Sen har vi tillgång till en stoooor gräsplätt som
delas med alla. Våran utsikt är väl inte den bästa (Volvo), men det
går nog bra det med. Vi kommer ha möjlighet att grilla massor iaf.
Och det är ett stort plus, tycker jag.

Och bowlingen. Hoppas jag kommer kunna börja med den igen.
Bowlingsäsongen har slutat när jag väl kommit hem, men jag kommer
nog ta mig ner till hallen ändå ett par gånger under sommaren för
att känna på mina bollar (That’s what she said…) Det var ju ett bra
tag sedan nu. 152 dagar sen för att vara exakt. Jag längtar massor.
Abstinensen har aldrig varit så stor som den är nu. Men jag får
förtränga den så länge..

Nu har jag ont i huvudet. Det är varmt i mitt rum (trots att jag har
haft fönstret öppet sen i tisdags). Jag håller på att bli förkyld, gissar
jag. Hoppas jag orkar med något även om/när jag blir förkyld.
Får inte missa något på universitetet nu. Jag måste verkligen göra
allt och mer därtill för att inte gå under.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är på plats i min nya lägenhet. Är nu sambo med min pojkvän. Trivs enormt bra redan, trots det kalla golvet. Men det är bara att köpa ett par tofflor som löser det. Finns ju billiga på IKEA.   Umeå är kallt, men det är underbart ändå. Visst sakna...

Är det någon som ens läser denna blogg?

Igår torsdag, blev det klart att jag och Piotten (min pojkvän) får lägenheten redan sista helgen i mars. Wohoo! Då kan jag vara med och flytta allt, i princip.   Jag kommer till Sverige onsdagen den 25e mars, tillsammans med min bror. Då åker vi til...

För er som inte vet nånting om mig, här kommer lite info vem jag är, vad jag gör och varför. För er som redan vet det, ja.. Då får ni veta igen.Jag heter Anna Erikke Therese Baudin. Mitt tilltalsnamn är Therese. När jag föddes hette jag Anna Erika Th...

...på era frågor. Kom igen nu! Jag vet att ni bubblar av frågor.   Ställ dem till mig. Det är inte så svårt. Skriv dem som en kommentar till något av mina inlägg. Snälla?! ...