Okej, nu är jag less.
Less på engelska språket, att inte kunna göra mig förstådd.
Eller jo, det kan jag ju. Men det är jobbigt. Jag är inte så
självsäker när det gäller min engelska och blir lätt generad,
stakar på orden och ja.. Det blir jobbigt helt enkelt.

Sen att jag 9 av 10 gånger måste fråga ''Ursäkta, vad sa du?''
när någon försöker prata med mig. Det är inte kul.
Det har aldrig varit roligt. Men nu börjar det gå över styr.
Tror nog att det kan vara en stor del av varför jag väljer att
vara ensam istället för att umgås med någon här.

Jag vill komma hem till Sverige och leva ett normalt liv.
Vill kunna vara bland folk där jag har lätt att göra mig förstådd.
Vill att andra ska kunna förstå vad jag säger, även om det är
svordomar, fula ord eller något fint.

Att leva här i Edinburgh är ett äventyr. Ett äventyr som till
början var roligt och intressant men som har gått över
till att vara torterande, jobbigt och  slitsamt.
Det tär på en. I alla fall mig, som inte är van.

Jag vet att jag gjorde rätt beslut i juni förra året, då jag valde
att tacka ja till denna utbildning. Men jag vet också att jag kommer
att avbryta detta äventyr två år tidigare än planerat.

Varför tycker jag då att det var ett bra beslut?
Om jag hade tackat nej hade jag blivit sur på mig själv
som inte tog chansen. Nu har jag gjort det, och jag vet att detta
inte var något för mig. Men jag chansade i alla fall.
Jag vågade göra något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om.

Jag har gått miste om mycket hemma i Sverige. Men jag tror inte
jag hade gjort annorlunda val om jag stod inför beslutet idag.
Det var min tid, i september förra året, att göra detta. Av någon
anledning så var det just jag som skulle åka iväg, av allihopa.
Jag säger inte att jag tror på Gud, för det gör jag inte.
Men nånting tror jag på. Ödet kanske… Det var menat att jag
skulle åka ut på detta äventyr, och experimentera med mitt liv.
Vilket jag gjort nu, och det känns som om det räcker. Nu är jag
redo att åka hem igen.

När jag flyttar hem igen så har jag min lägenhet att åka hem till.
Där en underbar människa väntar på mig. Jag ser verkligen fram
emot att få dela lägenhet med honom, och kanske mitt liv?
Det återstår att se. Ett steg i taget. Och att dela lägenhet är ett
ganska stort steg, anser jag. Så jag måste få smälta det först.

Lägenheten ligger på ett mycket bra område. Rätt nära stan,
men ändå inte. Det är ett relativt lugnt område, med bra människor
och trevlig miljö. Vi kommer ha en bakgård med lagomt stor gräsplätt
som är våran. Sen har vi tillgång till en stoooor gräsplätt som
delas med alla. Våran utsikt är väl inte den bästa (Volvo), men det
går nog bra det med. Vi kommer ha möjlighet att grilla massor iaf.
Och det är ett stort plus, tycker jag.

Och bowlingen. Hoppas jag kommer kunna börja med den igen.
Bowlingsäsongen har slutat när jag väl kommit hem, men jag kommer
nog ta mig ner till hallen ändå ett par gånger under sommaren för
att känna på mina bollar (That’s what she said…) Det var ju ett bra
tag sedan nu. 152 dagar sen för att vara exakt. Jag längtar massor.
Abstinensen har aldrig varit så stor som den är nu. Men jag får
förtränga den så länge..

Nu har jag ont i huvudet. Det är varmt i mitt rum (trots att jag har
haft fönstret öppet sen i tisdags). Jag håller på att bli förkyld, gissar
jag. Hoppas jag orkar med något även om/när jag blir förkyld.
Får inte missa något på universitetet nu. Jag måste verkligen göra
allt och mer därtill för att inte gå under.

För er som inte vet nånting om mig, här kommer lite info vem jag är, vad jag gör och varför. För er som redan vet det, ja.. Då får ni veta igen.

Jag heter Anna Erikke Therese Baudin. Mitt tilltalsnamn är Therese. När jag föddes hette jag Anna Erika Therese Baudin, men för snart ett år sedan bytte jag Erika till Erikke. Varför? Jo, jag är 50% norsk, och Erika är ett försvenskat namn av min släkting Erikke. Ville helt enkelt ha mitt norska namn istället.

Jag är 21 år gammal. Har 3 syskon. En lillebror (Robin, 89a) och två storasystrar (Sandra, 86a & Maria, 82a)

Jag föddes i Umeå december 1987 som Umeås sista barn det året. Sedan dess har jag flyttat runt i Sverige över 10 ggr. Har bott i Boliden som längst norrut och i Gävle som längst söderut. Förutom senaste flytten, då jag flyttade till Edinburgh, United Kingdom, i sept 08.

På fritiden sitter jag mycket vid datorn. Det är min bästa vän. Det går inte en dag utan att jag sitter vid den. Kan sitta vid den i timtal. Just nu har jag en MacBook som jag är övertjust i. Det var ett bra köp av mig tycker jag. Tidigare hade jag en Dell Latitude D505 som jag fick låna i tre års tid, från John Bauergymnasiet som sedan köptes ut för 1500 kr. Det var den verkligen inte värd. Den ligger nu på mitt golv och oanvänd sedan nån gång i december 08. Annars, när jag inte sitter vid datorn är det stor chans eller risk, bedöm själva, att ni hittar mig på ett café. Mycket möjligt att det är på Costa eller Starbucks, som är mina två favoriter. Gillar även att vara ute och gå, och gärna fotografera.

Anledningen till att jag flyttade hit till Edinburgh var för studier. Jag kom in på Napier University. Sökte i februari 08. Fick samtal i juni om att jag hade kommit in, dock i annan stad än där jag sökte (som var Jerez, Spanien) Jag tackade ja till platsen i Edinburgh och fick ett par veckor senare hem ett brev om att jag kommit in. Skoj!

I Edinburgh trivs jag faktiskt bara bättre och bättre. Men det är nog för att jag vet att jag inte kommer stanna längre än till i juni. Hade jag varit kvar här till 2011, som planen var från början, hade jag nog bara tyckt att det skulle bli jobbigt. Varför? Ja.. Det är alldeles för mycket pengar allt handlar om. Visst, jag får lån från CSN. Så jag klarar mig den tid jag är här. Men sen då? De ska ju betalas tillbaka förr eller senare. Nu, i februari så har jag en skuld hos CSN på exakt 136 554 kr. Och jag har bara pluggat sen i september 2008. Känns lite i plånboken...

Jag gillar Napier University. De flesta föreläsarna och lektorerna är bra, lätta att prata med och ja.. Trevliga helt enkelt. Vi har ett underbart datorcenter. Jack Kilby Computer Centre. Stort, rymligt och med bra datorer. Synd bara att de flesta är Windows på. Men det finns några macdatorer också. Det är rätt bra.

Om jag inte hade kommit in på detta universitet, då hade jag nog varit kvar i Umeå. Förmodligen hade jag börjat studera på Komvux samtidigt som jag sökt massa extrajobb.

Tanken var att jag skulle studera här till och med juni 2011. Men nu blir det inte så. Jag har mina anledningar och jag flyttar hem till Sverige igen redan i juni nu i år (2009) De flesta i min släkt tycker att detta var ett bra val av mig. Att åka iväg och plugga. Stå på egna ben ett tag. Detta är ett "once-in-a-lifetime-moment" och jag borde ta vara på det. Så det gjorde jag.

Inom en femårsperiod från och med nu så tror jag att jag kommer ha studerat klart inom det jag nu vill och kommer studera inom. Förhoppningsvis har jag ett jobb inom journalistyrket. Eller inte långt därifrån.

Många har frågat mig hur det är att bo här, plugga på en annan ort och så.. Men jag tror nog att ALLA har frågat mig något som har med säckpipor att göra. Och ja.. Det spelas lite varstans. Nästan varannan helg är det någon som spelar alldeles i närheten av mig, på någon fest eller liknande. Annars hör jag säckpipor så fort jag är i "city". Nere på stan det vill säga. Det är helt underbart. Jag gillar säckpipor. Vill lära mig själv att spela det. Vore ju lite skoj att ha det som merit.

Något som däremot är rätt svårt, för mig, det är att hålla reda på vad allting kostar. Jag vet att en pund ligger och pendlar mellan 11 och 13 kronor. Men det tänker jag aldrig på när jag är ute och handlar. Det är nog ganska dumt ändå... Men ja, jag har fortfarande pengar. Och jag slipper svälta. Så det verkar ju fungera rätt bra ändå.

Från början var det här med buss, förlåt för mitt ordval, ett rent jävla helvete. Det går bussar från alla håll, hela tiden och går överallt. Man visste inte var man skulle, vilken sida om vägen man skulle stå eller var bussarna gick från. Men nu såhär efter 4 månader är det ändå rätt enkelt. Jag har börjat lära mig nu.
Dock har jag fortfarande problem när jag ska korsa en väg. Kollar oftast åt fel håll när jag ska gå över vägen. Men men.. Jag har överlevt hittills.

De skottska människorna är jättetrevliga. Eller ja, de flesta kanske jag ska säga. De är vänliga, trevliga att prata med och allmänt sociala. Det enda problemet där är att förstå vad de säger. Men nu går det relativt bra att höra vad de säger =) Jag kan erkänna att mitt engelska uttal har ändrats lite sen jag flyttade hit. På gott och ont.

Ja, det var lite om mig och vad jag gör här.

Hoppas ni tyckte att det var roligt att läsa.

På återseende!