Jag har antecknat lite i mitt kollegieblock under lektioner och föreläsningar..
Skriver ner lite utav det här. Enjoy!

Måndag 17e nov
Jag sitter i föreläsningssal A17. Lyssnar på när Andrew pratar om fransmän och kineser och hur olika svårt det är att lära ut till andra än engelsmän.

Jag dricker Gingerbread Latte (latte smaksatt med pepparkakssmak)

Fan. Jag tror jag är glad idag. Känns som om jag lever i en låtsasvärld. Är det här min vardag?

Hur är man en bra student? Man lyssnar, ser intresserad ut, dyker upp på lektionerna…

Tisdag 18e december (ja.. Jag hade skrivit december av någon konstig anledning)

Jag sitter i rum G2. Vi har ljudteori. Det är inte så roligt. Men dock lärorikt. Tror dock att jag inte lär mig värst mycket idag. Dels för att jag är lite trött, men också des för att jag sitter och skriver detta vilket gör att jag blir distraherad och inte kan lyssna på “läraren” (lektorn?)

Han är lite jobbig också. Han går fram och tillbaka på ett golv som knarrar massor. Han är ful. Ser alltid ut som att han inte har tvättat håret på flera veckor. Han har grymt ful näsa också.

Torsdag 20e november
Jag sitter i F28. Lyssnar på Dr Phil Turner. Han nämnde precis flygplan och deras “software”. De har tre olika system. När ett kraschar går de (piloterna) över till en annan. Och så växlar de mellan dessa tre när de kraschar.

Jag har insett en grej. Jag kan inte hålla på att räkna ned till jag kommer till Sverige (jag gör det i min andra blogg) Tiden går för snabbt. Jag måste ägna tiden till att plugga. Jag hinner inte plugga känns det som. Dagarna bara flyger iväg.

Dagens första lektion har varit roligt (Practical Interaction Design) Vi gick igenom användarvänligheten av en mobiltelefon, i två timmar. Det finns så otroligt mycket man kan göra med en mobil. Mycket mer än vad man tror. Vi pratade om detta i två timmar, som sagt, men ändå finns det mycket mer att prata om.

Anteckna ALLT ni gör i skolväg. Det är bara positivt.
Vaddå? tänker ni.. Det tar ju lång tid, och det är negativt.
Men nej, det är inte negativt alls. Visst tar det tid, men det är värdefull tid. Du lär dig allt eftersom du skriver. Det är tid som du lägger ner på att lära dig bättre. I alla fall så är jag en sån person som förstår allt bättre om jag får repetera det flera gånger. 

Dessutom ser det även ut som att du är en väldig flitig elev och lärarna gillar dig. Det fick jag veta idag. En lärare berömde mig och tyckte att jag var flitig.
Det gör att man vill fortsätta. Man är liksom gladare på något sätt. Man vet att det man gör är bra och ser bra ut, och det är ju inte illa.

Hoppas ni tar er till det, och inser verkligen hur bra det är!

To read this blog post in english, click here

Här sitter jag, <10 min med buss från centrala Edinburgh, ensam i mitt studentrum.
Rummet är ganska enkelt och tråkigt inrett.

I ena hörnet av rummet finns en 90’s, lite lätt knarrande säng.
Bredvid står ett ganska så robust, ljust träfärgat nattduksbord, modell större.
Ett skrivbord i samma träslag som nattduksbordet finns i andra sidan rummet.
Det har måtten 160*60 och med 4 st tillhörande lådor.
Ovanför skrivbordet, på väggen, hänger det två hyllor fyllda med diverse saker.
Till höger om skrivbordet och hyllorna står en garderob. Också det i samma träslag som de övriga möblerna förutom sängen.

Det är det som finns i mitt rum, förutom mina egna saker som jag har fyllt upp golvutrymmet med. En stor rosa resväska och min älskade bowlingväska.

Jag sitter med min dator, lyssnar på lite random musik. Bredvid mig har jag ett skolarbete som jag har hållit på med ganska mycket denna helg. Jag har även bunkrat upp med lite kaffe som jag hällt upp i min helt oskyldigt snodda Starbuckskopp.

När jag var ute i det gemensamma köket som jag delar med fyra andra kvinnliga studenter och höll på att koka vatten så gick jag och släckte taklampan så det blev helt svart. Jag gick mot fönstren, tittade ut över ängarna och bara njöt.

Jag, Therese Baudin, en svensk 20årig tjej är här, just här. I ett kök som jag delar med andra studenter, i en stad jag knappt hört talas om, i ett land jag knappt vet någonting om. Jag hamnade här utav en ren slump egentligen. Detta är något jag verkligen inte planerat någonting inför.

Jag sökte till Napier University i Jerez, Spanien, i våras enbart för skoj skull. Fick hem papper i brevlådan från OUT Studies Abroad. Det fick jag eftersom att jag gick på John Bauergymnasiet och läste IT Media under min gymnasietid. John Bauergymnasiet Abroad har ett samarbete med Napier University som finns i Jerez, Spanien och Edinburgh, Skottland. Jag läste om en intressant kurs som undervisas på skolan i Spanien - Interactive Media Design. Det var lite utav en fortsättningskurs till gymnasiets IT mediautbildning. Och dessutom, hade man gått just IT media så fick man hoppa över första året utav fyra som denna kursen sträcker sig över. Jag, som fortfarande var intresserad av media, bestämde mig för att skicka in en ansökan. Jag hade inte riktigt några förväntningar över huvud taget. Jag klickade på ”send”, och sen var det inget mer med det.

Jag fortsatte att leva mitt svenssonliv som arbetssökande. Levde på socialbidrag och min mor. Jag hade praktik på Rusta vanliga tider, 8-17. Bodde i min egna etta på Östra Ersboda i Umeå. Första juni flyttade jag från Östra Ersboda till en annan, lite större etta på Mariehem. Bytte praktik från Rusta till minigolfbanan vid Hedlundadungen. Där trivdes jag otroligt bra. Jag hade extremt bra tider, nästan lite för slappt. Men det gjorde verkligen ingenting för mig. Där gjorde jag lite allt möjligt. Satt i kiosken, tog hand om kunderna, städade klubbhuset, toan och ja.. Lite blandade uppgifter helt enkelt. Mina arbetskamrater var bland de roligaste jag träffat. Otroligt trevliga och pratsamma. Dagarna gick otroligt snabbt.

Efter dagarnas arbetspass så åkte jag antingen hem till mig, mamma eller min dåvarande pojkvän. Just denna dag som jag tänker på så åkte jag till min pojkvän efter mitt kvällspass som slutade kl 22. När jag hade jobbat kvällspassen så sov jag från ca ett-två på natten till tio-elvatiden på morgonen. Jag blev väckt ganska exakt kl tio av någon som pratade engelska. Jag blev lite paff. Nyvaken som jag var, och inte alls förberedd på att varken lyssna eller prata engelska, så lät jag nog lite osäker i min ton när jag pratade. Samtalet pågick i säkert fem-tio minuter. När jag lade på så visste jag egentligen inte vad samtalet hade handlat om. Jag trodde att det hade något med Napier att göra, men var rätt så osäker. Det enda jag visste säkert, var att jag hade tackat ja till nånting. Men visste jag till vad? Nej…

Men det väckte några tankar. När jag kom till jobbet den dagen var det inte så mycket att göra. De andra som hade varit där på förmiddagen hade gjort det mesta. Så jag kunde gå iväg på en liten promenad. Jag passade på att ringa min syster Maria. Jag sa till henne att jag tror att jag hade kommit in på universitetet. Hon blev jätteglad. Men jag var varken glad eller ledsen. Jag var ju inte riktigt säker på att det var sant. Jag frågade henne om jag hade kommit in, skulle jag då ta chansen? Jag menar… Är det verkligen något jag är redo för? Att plugga, ja det vet jag att jag var redo för. Det hade jag velat göra sedan ett halvår tillbaka. Men att flytta utomlands, bort från alla… Var jag redo att ta det steget? Hon sade att jag förmodligen skulle ångra mig ganska mycket om jag inte tog denna chans. Denna chans kommer aldrig att komma tillbaka. Det är nu eller aldrig. Ja.. Det tåldes att fundera på iallafall. Men eftersom jag inte visste hur det egentligen låg till så lät jag tanken på detta vila. Jag vet att jag skulle få hem ett brev på posten med mer information, från killen jag pratade med i telefonen. Han frågade efter min adress, så därför kommer jag ihåg det.

Tiden gick, och det blev augusti. Ett brev dök upp i brevlådan, till mig. Det var skickat från ”UCAS”. Jag öppnade det, och läste. Där stod det bland annat följande:

Dear Miss Baudin

Congratulations. This letter confirms your place and any agreed changes at Napier University, Edinburgh for the Interactive Media Design, W281 course. The course starts in September 2008 with a point of entry 2. As you now have confirmed place you cannot apply to another university or college or use Clearing. The letter acts as final proof of your place for education authorities and banks so it is important that you keep it.

Okej, nu vet jag vad samtalet handlade om. Jag hade alltså gått med på att bli förflyttad från Napier University, Jerez, Spanien till Napier University, Edinburgh, Skottland. Nu dök det upp massa frågetecken i mitt huvud. I brevet stod det även hur jag skulle gå tillväga för att fortsätta. Det var papper som skulle skickas in, det var ditt som skulle göras, och datt som skulle fixas.

Efter att jag hade pratat med mamma och pappa om detta så bestämde jag mig för att göra detta. Jag skickade in de papper som skulle skickas in. Gick till CSN och pratade med dem angående studielån/bidrag. Gick med i ett community som UCAS står bakom, där studenter från hela UK-området samlas.

Nu var det rörigt i mitt huvud kan jag lova. Jag var förvirrad i två månaders tid. Glömde bort vissa papper, blev försenad med andra. Bara för att jag var sen med ett visst papper, så hade jag ingenstans att bo. Jag fick inte studentlägenhet eftersom jag var för sen med att skicka in ansökan.

Pengarna från CSN kom in på mitt konto i början av september. Cirka 4 timmar efter att pengarna kom in på mitt konto var alla biljetter för resan från Umeå – Edinburgh bokade och betalda. Jag hade köpt tågbiljett till Gävle för den 23e september. Sedan tågbiljett från Gävle till Arlanda den 25e september och flygbiljett från Arlanda till Edinburgh senare samma dag. Fortfarande utan att ha någonstans att bo.

Ca 10 dagar innan jag skulle flytta till Edinburgh så får jag ett meddelande på det community jag gått med i. Det är en tjej som ska gå samma kurs som mig, som redan bor här, och hon erbjöd mig sitt gästrum hon hade. Jag blev rätt lättad då. Där försvann den sista oroligheten. Nu var det bara att längta. Jag hade inte varit ett dugg nervös än så länge, och det kom aldrig heller. De enda som var nervösa var mina nära och kära. Jag var bara glad. Tiden gick otroligt snabbt, och helt plötsligt stod jag på flygplatsen i Edinburgh.
Stort, hemskt, buller och krångel.
Det var mina första intryck jag fick utav Edinburgh när jag kom hit, den 25e september 2008.
Men nu, 44 dagar efter min ankomst, så känns det inte alls likadant. Idag känns detta som mitt hem. Det känns inte som om jag är utomlands. Jag har skolan att gå till på dagarna, har mitt plugg att göra när jag kommer hem igen. Jag går på mataffären och köper mjölk och bröd. Kan namnen på gatorna här i närheten av där jag bor.

Det här är mitt liv. Det var menat att jag skulle hit. Varför skulle jag annars vara här? Jag visste innerst inne att boendet skulle lösa sig förr eller senare. Denna chansen fick jag av någon anledning.
Jag står med ena foten på fönsterbrädan (som är mycket lägre än normalt), har min högra armbåge mot benet och lutar mitt huvud mot handflatan. Tittar ut över det stora grönområde som är alldeles utanför lägenheten.

Livet som student är lite som jag förväntat mig, men ändå inte. Jag hade inte väntat mig att jag som 20åring skulle bo i Edinburgh. Hade inte alls förväntat mig att trivas med att studera. Men jag rent utav älskar det. Ångrar att jag inte tog chansen när jag gick på gymnasiet. Men jag har tagit den nu, och det är det bästa valet jag nånsin gjort tror jag. Är nästan säker på att det var bättre beslut än att börja bowla. Då kan ni tänka er hur kul jag tycker detta är.

De förväntningarna jag hade, som väl stämmer, är att det är mycket fester runt om i staden. Spelar ingen roll om det är helg eller inte. Det är nästan fler och vildare fester på veckodagarna än vad det är på helgen. Det märker man dagen efter på skolan. Man vet vilka som varit ute och festat, och vilka som inte gjort det. Vissa somnar på första föreläsningen, andra ser lite yra ut. Medan vissa inte alls dyker upp.

Jag är inte så mycket av den typen som är ute ofta. Jag bestämde mig innan jag flyttade hit att jag skulle bli en person som verkligen tar studierna på allvar och gör mitt bästa. Vilket jag tycker att jag har lyckats med relativt bra. Självklart kan det bli bättre, men det hade definitivt kunnat vara mycket värre.

Jag är stolt över att vara Therese Baudin idag. Jag verkligen tar tag i mitt eget liv nu. Känns som om jag börjar få ordning på livet igen. Det är roligt att studera. Roligt att lära mig nya saker, men även kunna använda tidigare kunskaper. Har träffat underbara vänner som jag alltid kommer ha kvar.

Idag är jag en mycket gladare person än vad jag var för 3 månader sedan. Jag kan sitta här i mitt eget rum, vara sprudlande glad helt utan anledning. Kan sitta på en föreläsning och bara le. Le för att jag älskar livet. Le för att… Ja, bara för att det är underbart.

Visst saknar jag en del av mitt liv jag hade där borta i Sverige. Men tack vare denna chans jag fått, och tagit vara på, kommer jag återvända tillbaka i Sverige i juni 2011 som en helt ny person. Helt klart en mycket gladare Therese. Ni kommer fortfarande känna igen mig, men ni kommer upptäcka att jag uppskattar livet mycket mer. Det är så det känns nu iallafall. Hoppas att jag känner detsamma då.

Det återstår att se!

Just nu sitter jag i skolans datasal (som rymmer ca 500 datorer)

Har precis skrivit ut lite grejer till min "paper prototype" om iPhone-applikationen. Satte uppe till halv ett inatt och ritade upp, med exakta mått, fyra stycken nästintill identiska, iPhones. Och nu har jag alltså scannat in till datorn och skrivit ut fyra papper till med 4 iPhones på varje. På så sätt sparar jag mig tid. Det tog nämligen ca 15-25 min att rita upp en.

Nu har jag snart lektion med Andrew Cumming. Det är software development på G. Vi har ett prov denna vecka. Ska klara av 5 uppgifter, vilka vi får välja själva. Vi har 5 easy, 5 medium och 5 hard. Jag som inte gått denna kurs lika länge som de andra har inte hunnit lika långt som de andra. Så jag har valt 5 lätta. Men bara för att det står att de ska vara lätta behöver de inte betyda att det faktiskt är det.

Måste skynda mig så jag hinner få i mig en kopp kaffe innan.

Tack och bock
På återseende!

Hur länge är jag ledig över jul? Jo, jag är ledig från.... Jadu, har ingen aning. Men jag åker hem till Sverige den 17e dec i alla fall. Åker nog då till Gävle och sover där en natt, eftersom jag landar i Skavsta så sent. Blir resa upp till Umeå den 18e. Sedan åker jag ner till Gävle strax efter jul, för att dels spela en tävling (tror jag) men även fira nyår och min födelsedag där nere. Åker tillbaka till pew-pew-landet den 4e jan, för att sedan börja pluggandet den 5e igen.

Idag är det måndag och jag var i Uni som vanligt. Jag älskar practical interaction design, det är annorlunda men skoj. Vi håller på att utveckla en iPhone-applikation. Tänker inte berätta om den här, för då kan vem som helst läsa och sedan stjäla den.. Och det vill jag ju inte. 

Sedan har vi intervjuat ett visst antal människor, som skulle kunna tänka sig använda den (givetvis så har ju dessa personer fått veta vad det är för applikation, annars är det ju svårt att intervjua dem om det). Vi hade ett krav på åtminstone 5 personer. Jag intervjuade 8 personer. Det var så roligt att jag bara fortsatte. 

När vi blev klar med det så skulle vi sammaställa dessa och sedan bilda minst två st fiktiva personer, som är en blandning av de personer man frågat. Jag håller på med det just nu, det är rätt skoj att hitta på också. Men jag har använt mig av två st personer jag känner. De är grunden till mina fiktiva personer, men med lite bättre och sämre egenskaper som passar till min applikation.

På dagens lektion skulle vi vara klara med det (oops). Och idag skulle vi bygga ihop något som liknade vår applikation med hjälp av papper, lim, tejp, pennor, post its och lite annat möjligt man kan komma på. Vi hade alltså en klippa-och-klistra-lektion idag. På universitet! Kan ni tänka er en bunt vuxna personer sitta på en lektion helt begaistrade och ha jätteroligt med massa olika färger på papper, lite genomskinliga papper, pennor, lim, tejp och sax? Det kunde inte jag, förrän idag.

Ser ut som om att det kommer bli en rolig redovisningslektion när alla ska visa upp deras mästerverk.

Nu måste jag sluta skriva här och fortsätta på min applikation.
Ha det guld!